Ann Andrén

fotograf och konstnär

Välbesökt invigning av utställningen Slutförvaring? i Örebro

Skapad 12 mars, 2009

Det var fullsatt när utställningen Slutförvaring? invigdes i Örebro.

Bilder på Tjernobylbarnen

Artikel från ETC Örebro, Ulrika Lindahl, 2009-02-26

Demokrati genom bilder. Det är Fotograficentrums idé. Nu visas en utställning i Örebro om kärnkraftens risker.

Konstnären Ann Andrén har tagit en serie bilder på barn. De ser ut som skolfoton ungefär, men det är någonting som inte riktigt stämmer. Tittar man närmare på Alica, 6,5 år, ser man att hon har ett otäckt, blåfärgat ärr som löper över halsen. Hon har opererats för sköldkörtelcancer.

Alica är ett av de så kallade Tjernobylbarnen. Hon föddes flera år efter den stora kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986, men hennes liv kommer för alltid att påverkas av det som hände. Hennes föräldrar bodde nära den reaktor som sprängdes och den radioaktiva strålningen har ristat spår i både dem och Alica.

Ann Andréns bilder kommer att visas i Konstfrämjandets lokaler i Wadköping från och med lördag. Det är Bitte och Peter Alling-Ode som är initiativtagare till kärnkraftsutställningen.

– Utan att vi kunde ana det har den fått otäck aktualitet, säger Bitte.

Aktuellt igen

Det började för en tid sedan när Bitte hittade ett antal bilder från Närkeslätten tagna av lokala fotografer i början av 80-talet. Bilderna var en del av en utställning som visade vad som skulle gå förlorat om slätten bröts upp i jakt på det åtråvärda uranrika skiffret – bränsle till kärnkraftverken. Frågan har blivit aktuell nu igen, 20 år senare. Företag har sökt prospekteringstillstånd för att få börja gräva upp skiffret.

– Vi bestämde oss för att göra en utställning. Vi hittade Ann Andrén och filmaren Lars Westman. Precis när affischen var klar och skickades ut kom de borgerliga partiernas energiuppgörelse och kärnkraften ses som en lösning igen, säger Bitte.

Lars Westmans dokumentärfilm Jag har cesium i blodet har världspremiär på Bio Roxy på söndag. Lars Westman lever i Brasilien där en skrotad koboltkanon orsakade en av världens största radioaktiva olyckor. Koboltkanonen, som använts till att bekämpa cancer, hade dumpats på en soptipp i staden Goiania där den hittades av tre lumpsamlare. På natten slog de sönder apparaten i jakt på värdefulla metaller. Hundra gram livsfarligt cesium 137 släpptes ut i luften och spred ett blåaktigt sken. På två veckor kontaminerades omkring 5 000 människor.

Efter filmvisningen deltar både Lars Westman och Ann Andrén i en paneldiskussion om riskerna med kärnkraft tillsammans med Andreas Oberstedt, professor i fysik och Mats Eriksson som forskat om mediebilden av kärnkraften.

– Jag hade en lång mejlkonversation med Håkan Wingren som är vice vd för Eon kärnkraft. Jag ville att de också skulle delta för att tala om den el vi här i Örebro har i våra ledningar. Till sist fick jag svaret att de aldrig jobbar på en söndag. Tråkigt, säger Bitte.

”Demokrati i bilderna”

Fotograficentrum vill väcka debatt med sina utställningar. De ska innehålla något mer än bilder som är vackra att se på. Det har varit Fotograficentrums idé sedan det startades för drygt 30 år sedan. Då var det en rikstäckande organisation med rötterna i det sociala fotot som växt fram i USA. Fotograficentrum ville gå ett steg längre. Inte bara dokumentera utsatta och fattiga människor utan se dem rakt i ögonen, möta dem ansikte mot ansikte.

– Det ska vara demokrati i bilderna, säger Peter.

Idag är det bara Fotografi-centrum i Örebro som har överlevt tidens gång. Bitte och Peter Alling-Ode är några av de eldsjälar som fortsätter att arrangera utställningar som berör i Örebro. De räknar upp några av de utställningar de minns särskilt.

– Elisabeth Olsson Wallins Ecce homo. Det blev en banbrytare i debatten. Georg Oddners bilder. Och Mary Ellen Mark som dokumenterat fattiga i USA.

Fotograficentrum har levt en tynande tillvaro i Sverige, men bilden har inte förlorat sin roll som brandfackla.

– Det räcker med att öppna en tidning eller sätta på tv:n. Utan bilden är inte ordet mycket värt, säger Peter.

Kommer närmare sanningen

Bilden har en förmåga att förändra. Varje krig till exempel får sina symbolbilder. Den nakna flickan som springer på en väg, bränd och skadad, efter en napalmattack i Vietnam. Hon fotograferades av Nick Ut. Eller Thomas Deichmanns bild på en utmärglad man bakom traggtråd i det forna Jugoslavien. Den bilden visade sig senare inte vara helt sann. Mannen var inte fängslad. Taggtråden löpte runt en transformatorstation. Men vid det laget hade bilden redan fastnat på våra näthinnor och blivit sann.

– Bilden är så kraftfull just därför att den ser ut som verkligheten. Den är förförisk. Men om man berättar historien med flera bilder kan man komma närmare sanningen. Om vi får igång debatten, säger Bitte.

pixelstats trackingpixel
  • Ann Andrén

    Arbetar med reportage, utställningar och böcker. Frilansfotograf med 15 Afrikaresor i bagaget. Har mestadels rest i Södra Afrika från år 1983, då uppdraget gällde att dokumentera kampen mot apartheid i Sydafrika.

  • Sök

  • Lägg till som RSS-flöde

  • Admin